Hartwigs historia: Katastrofen som ändrade Söder

”Igår eftermiddag kom elden lös på Södermalm i Besvärsbacken hos en fiskköpare genom bakning, som det allmänt berättas, och då i detsamma en blåst uppkom, tog den i den dåvarande hetta i ett ögonblick så överhand på den höjden att den sedan spridde sig runt omkring Malmen med och mot vädret och upphörde ej att fräta omkring sig förrän idag kl. mot 7, men ännu står allt i rök och brand inom murarna.”

 En stekande varm sommardag år 1759 drabbades Södermalm av en katastrof. Det som inte fick hända hände, elden kom lös. 300 hus och gårdar blev till aska, även Maria kyrka blev lågornas rov. Händelsen skulle komma att förändra bebyggelsen på Söder helt.

 Efter händelsen agerade myndigheterna. De flesta hus som brunnit var, som på resten av Söder, mest trähus. Nu styrdes istället byggandet mot stenhus. Öppna platser som Mariatorget anlades för att fungera som brandgator och på det avbrunna Mariaberget uppfördes nu de stenhus som fortfarande finns kvar. Byggboomen gjorde förstås många byggare rika, en av dem var en murarmästare vid namn Johan Wilhelm Friese.

 Frieses svärmor hette Margareta Kierman. Hon var änka efter en järnhandlare och hennes bror hade varit en framstående politiker fram till sin död på Marstrands fästning. Hon får 1768 en avbränd tomt i dåvarande kvarteret Gripen och låter sin svärson Friese upprätta ritningar till ett helt nytt hus, en malmgård. 1769 står huset färdigt men verkar inte ha liknat den bevarade originalritningen i någon större grad. Året därpå köper Friese huset av Margareta. När han går i konkurs köps huset på offentlig auktion av C.O. Hartwig, därifrån har huset sitt nuvarande namn. Han låter senare bygga ut huset.

 Söder vid den här tiden var minst sagt en blandad bebyggelse. Små träkåkar, magnifika adelspalats och så malmgårdar som Hartwigska. Det var fortfarande stor skillnad mellan de stadsplanerade områdena på Söder och de mer avlägsna. Malmgårdarna fungerade ofta som en sorts sommarstugor för de förmögna som ville komma bort från trängseln i staden. Där fanns också ofta omfattande odlingar. Ett bra exempel är Carl Fredrik Ekerman som lät bygga Ekermanska malmgårdet vid Tantoområdet. Han var bosatt vid Mariatorget och på våren kan man läsa i hand dagbok ”Idag reser vi till landet”. En sträcka på runt 800 meter.

 100 år senare kom en ny stor förändring. I Lindhagens stadsplan 1866 rätades stadens gator ut till ett rutnätsmönster, befintliga trähus och mindre stenhus hus började ersättas med modernare och större stenhus. Samtidigt fördubblades stadens befolkning på bara några decennier. Nu börjar det Stockholm vi känner igen ta form. Många malmgårdar med sina omfattande trädgårdar fick stryka på foten och revs eller blev betydligt mindre. Men den stora rivningsvågen på 1960/70-talen skulle bli ännu mer omfattande. Framstegsoptimism, modernitet och privatbilism satte tonen. En enorm del av stadens äldre bebyggelse revs för att ge plats för det nya.

 Det har gått 257 år sedan Margareta Kierman lät bygga sitt hus. Omgivningarna har förändrats helt men fortfarande står hennes hus kvar som en påminnelse om en helt annan tid.

//Stefan Permerén